Vi har de senaste dagarna hört hur Moderaterna går emot sina alliansvänner när det gäller LAS. Moderaterna är ju ett arbetarparti, gubevars. Ett parti som arbetarna ska kunna lita på. Ett parti som står på arbetarnas sida. Moderaterna skulle aldrig ta bort LAS. Aldrig!

Det som jag är mest nyfiken över är hur man ska kunna behålla LAS (som det är, för det har man lovat), men ändå förändra reglerna för provanställningar ... Det är ju LAS som reglerar det.

Tänkte inte på det!?

Jag tror att Moderaterna, eller Per Schlingman som nog är hjärnan bakom den här planen, har tänkt som så att väljarna orkar inte ta reda på fakta. De tror på det som vi matar dem med - om vi ger dem lagom färdigtuggad mat - bara att svälja. Men där missbedömer de situationen. Tror de inte att alla som är aktiva i facket, vet vad som gäller.

Moderaterna underskattar svenska väljare om de tror att de går på vad som helst.

I dagens riksdagsdebatt om Gaza syntes tydligt en skiljelinje mellan regering och opposition. Regeringen förhöll sig mycket defensiv, men menade att Sverige i frågan har varit offensiv och gjort allt man kunnat. Utrikesminister Carl Bildt tycktes mena att det var tur att inte de rödgröna satt i regeringsställning eftersom man dels var splittrade, och dels verkade ha en övertro på aktion framför sin egen diplomati.

Både Hans Linde (V), som initierat debatten, och Mehmet Kaplan (MP) menade att dialogen nått vägs ände och att en effektiv diplomati även inberäknar direkta aktioner som t.ex att ta hem Sveriges försvarsattaché från Israel och att riva upp EU:s associationsavtal med Israel.

Det menade Carl Bildt var verkningslöst och fåfängt och även om både Hans Linde och socialdemokraternas Urban Ahlin höll med om att det nog inte skulle ge någon direkt verkan så menade man att det var en markering mot Israel att man inte kan bete sig hur som helst.

När jag läser eller hör om konflikten mellan Israel och Palestina så reagerar jag som en förälder. Det är inte konstigt att Israel gör som de vill. De har i alla år de har funnits till som stat (sedan 1948 tror jag) behandlats som den förlorade sonen vid sin hemkomst. Hela västvärlden har gjort allt för att vara dem till lags, väl medvetna om vilka historiska synder som Europa har gentemot judarna. Man har inte vetat hur väl man vill dem och alla ev. övertramp ursäktas.

Såklart är det så att massor av ”aktioner” är verkningslösa i så motto att de inte direkt påverkar Israels handelsbalans, deras försvarszoner eller deras närvaro i Melodifestivalen … Men precis som en förälder som säger till sina barn: ”Nej, man slår inte lillasyster. Det gör ont, du måste vara försiktig.” Så fortsätter man, om barnen ändå bråkar: ”Nej!” Och tar kanske tag i barnet för att, öga mot öga, förklara varför det inte är OK att slåss. Inget av detta hindrar ju egentligen barnen från att ryka ihop igen, men förhoppningen är ju ändå att de ska få en förståelse för varför det inte är OK.

Om det ändå inte hjälper så får man, som förälder, förklara att barnen inte får leka med krocketklubborna ensamma. Det blir sanktioner. Sanktioner som i och för sig inte hindrar storasyster från att slå lillasyster, men det begränsar livsutrymmet något (och förhindrar förhoppningsvis allvarligare skador). Och kanske ger det en tankeställare.

På samma sätt kan en hemtagen försvarsattaché markera att: ”Vi vill inte leka med er längre.” Det hindrar förstås inte Israel från att umgås med alla andra länders försvarsattachéer och annan diplomatisk personal – men det är en markering utöver retoriken.

Om Carl Bildt menar att retorik = diplomati så har han missuppfattat allt. Retoriken är en del av diplomatin, men utan möjlighet att sätta kraft bakom orden så blir de som luft. Vem bryr sig om en förälder som säger: ”Om du slår lillasyster så får du inte följa med på födelsedagskalaset” – om man ändå aldrig infriar hotet?

Nä, Carl Bildt, jag håller med dig om att den här debatten klargjorde mycket, men jag drar inte alls samma slutsatser som du. Jag vill se en regering som vågar ta även de svåra stegen. En regering som i utrikespolitiken visar att Sverige återigen är ett land som engagerar sig i världspolitiken – på riktigt.

I helgen som var hölls ett stort internationellt ekonomiseminarium i Stockholm. Trots att jag var i stan så kunde jag inte gå ... :( Ibland måste man ju jobba också.

Men för er som inte har läst Ellen Browns bok Bankerna och skuldnätet så kan jag rekommendera att göra det. En som har läst boken (eller kanske sett den utmärkta tecknade filmen Money as Debt) är journalisten Andreas Cervenka på SvD. Han har skrivit en artikel som handlar om just detta.

Om han fick lära sig det av Ellen, förtäljer inte historien, men om så vore så var det på tiden. Att ekonomerna vill behålla kunskapen för sig själva, det förstår jag. Därför är det så otroligt viktigt med ifrågasättande journalister. Journalister som vågar tänka själva och inte väntar på att bli matade med information som sedan bara ska spottas ut i lagom stora portioner för oss läsare.

Som vanligt verkar Israels svar på allt som möjligen kan vara ett eventuellt hot mot Israel som stat eller mot Israels ideologiska grund, vara att skjuta först och återgällda allt hundrafalt - i avskräckande syfte(?)

Att demonstrationen Ship to Ghaza skulle attackeras av Israels militär var ju en lågoddsare. Med ett land som till vardags besvarar stenkastning med skarp eld, enstaka missiler (utan precision) och självmordsbombare med militära trakasserier och förintelse, så låg det väl nära till hands att skjuta ner civilister som, i fredligt syfte, kommer åkande, på internationellt vatten, i en obeväpnad båt. Det som finns att läsa är att militären tydligen ska ha blivit attackerade av dessa civilister, som varit beväpnade med knivar ...

Man kan fundera över hur dessa människor burit sig åt för att, med knivar, attackera militären om militären fortfarande befann sig i sina egna båtar ... eller var det månne så att de blev attackerade när militären försökte borda en av båtarna som ingick i konvojen? Ja, naturligtvis var det så. Hade de då någon rätt att göra det? Nej, inte enligt internationell rätt som gäller i fredstid. I krig råder dock andra lagar och där kan man ha rätt att borda andra båtar.

Problemet är att det bara är Israel som hävdar att de befinner sig i krig.

Den enda som verkar stötta Israel är MUF-ordföranden som tydligen gjort vansinniga uttalanden. När t.o.m Carl Bildt har reagerat så blir man fascinerad av att det finns moderater som, in absurdum, hårdnackat hävdar att Israel har rätt. Vad de än hittar på för dumheter. Annars är ju inte Carl Bildt känd för att bry sig om sådana småsaker som de mänskliga rättigheterna ... ta Lundin Oil som exempel.

Jag lider med de anhöriga till de på båtarna som fortfarande inte vet vilka som mördats. Det är fruktansvärt att något sådant ska hända. Men låt oss nu hoppas att den här incidenten leder konflikten Israel-Palestina framåt. Låt oss äntligen se slutet på denna långvariga konflikt. Varför ska det vara så svårt att få vuxna människor att begripa att det egna lidandet inte förringas av att andra också lider? Det är faktiskt inte någon tävling.

Jag hör precis på Rapport att båten, enligt Israel, ska ha varit beväpnad och att man öppnat eld mot militären. Eftersom jag, som princip, tvivlar på deras informationer som ofta används som ren propaganda (utan att hämmas av sådana futiliteter som sanningen) så litar jag inte på det för fem öre ...

Nu har Folkpartiet gått ut igen och tydliggjort att man vill förstatliga a-kassan. Lite komiskt blir det ju när man vet att Folkpartiet är det parti som ivrigast av alla hejar på regeringens privatiseringsiver.

Folkpartiet menar att eftersom staten redan betalar ca 2/3 av a-kassan som det är, så kan staten lika gärna ta över ... (och staten betalar ju inte något av den vård som man lagt ut på entreprenad? eller skolpengen som de privata friskolorna får, var kommer den ifrån?)

Argumentet är att man vill ha en obligatorisk a-kassa och Folkpartiets Jan Björklund uttryckte det som att om något är obligatoriskt så vore det konstigt att tvinga folk in i privata organisationer ... tillåt mig skratta.

Anledningen till att Björklund inte godtar facken som privata organisationer som sköter saker och ting på entreprenad åt staten, är nog för att det inte är vinstdrivande organisationer. Tvärtom är fackförbunden solidaritetsdrivna. Jag kan förstå att det kan vara förvirrande för en folkpartist, men det finns faktiskt människor som drivs av högre intressen än egenintresset.

Redan idag finns det ett alternativ för den som inte vill vara med i facket, men som vill vara med i a-kassan: Alfakassan. Redan idag har vi ju det idealtillstånd som Folkpartiet i alla andra sammanhang vill se: privata entreprenörer samt ett statligt alternativ. Nu kanske vän av ordning invänder att alfa-kassan inte är statligt. Nä, det är helt riktigt, men i sann liberal anda så är det en organisation som fått ett regeringsuppdrag att betala ut ersättning till alla de som står utanför fackförbundens a-kassor. Oavsett anledning.

Den enda anledningen till att Björklund med kompani vill slå sönder det nuvarande systemet är för att han fruktar den makt som fackförbunden har i Sverige. Han vill hellre se en ordning som liknar den i USA - det förlovade landet. En ordning där fackförbunden är marginaliserade och svaga. En ordning där arbetsgivarna har makten att själva besluta om löner, anställningsvillkor och arbetsmiljö. Men så frispråkig törs han inte vara ... nä, han vill ju verkligen bevara den svenska modellen. Ingen är en sådan fack-kramare som han ...

Att arbeta har aldrig skadat någon, tycks vara herr Björklunds paroll. Men gissa vad? Det har den visst. Bara i år har 21 arbetsplatsolyckor med dödlig utgång inträffat (http://arbetsmiljoverket.se/statistik/faktarapporter/dodsolyckor.aspx). Och redan idag kan vi se hur facken tystnar eller hur ska man annars förklara den flathet varmed fackförbunden har agerat gentemot McDonalds? Att inte våga stå upp och ta kampen för medlemmarnas rätt till lön när de arbetar - det är svagt! Facken behöver verkligen inte försvagas ytterligare.

Men jag tror att Folkpartiet biter sig själva i svansen när de attackerar något så grundläggande som fackföreningarnas rätt att organisera a-kassorna. Om Björklund tror att han kommer vinna poäng i valen med sådana utspel - ja, då känner han inte de svenska arbetarna!

I förra veckan var jag ute och jobbade i trädgården. Grävde ur gödselstacken för att göra nya, fina såbäddar till grönsakerna som jag försått och som stod inne i växthuset och väntade. Det var ett hårt jobb och jag fick bröstsmärtor. Inget konstigt med det. Lite träningsvärk hade jag ju räknat med att få. Jag menar, inte har jag lyft skrot under vintern. Inte heller åkt skidor. Jag är väl inte den sportiga typen. Jag tror mer på att arbeta med kroppen. I lagom takt så är det bara nyttigt.

Så jag tänkte väl inte så mycket på det ... men det kändes liksom inte som vanlig träningsvärk. Det låg som ett tryck över bröstet, som inte gick över när jag slutade jobba. Men det var ju inte så mycket, jag är inte den som klagar i första taget så jag påtade på med mitt.

På kvällen sökte jag på nätet på "bröstsmärtor" för att se om där fanns något särskilt att tänka på. Det fanns många sorters bröstsmärtor fick jag lära mig; huggande smärta och tryck över bröstet var väl det som verkade "farligast". Det kändes ju inte särskilt trevligt, men rådet var i alla fall att om trycket inte försvann dagen efter så skulle man uppsöka sin hälsocentral.

Jag vaknade på natten med tryck över bröstet. Då bestämde jag mig för att jag skulle åka till hälsocentralen så fort de öppnade. Sagt och gjort. Så fort de öppnade så ringde jag, blev av en automatisk röst tillsagd att knappa in mitt personnummer och telefonnummer - avsluta med fyrkant. Sedan talade samma röst om att de skulle ringa upp mig kl. 9.10 Tack för samtalet.

Ganska precis tio över nio ringde en kvinna från hälsocentralen och frågade om det stämde att jag ville uppsöka läkare? Jo, det stämde, sa jag och gjorde mig beredd att berätta vad det handlade om. Hon avbröt mig snabbt och frågade om det var mitt personnummer: xx xx xx-xxxx? Jo, det stämde. Sa jag och försökte än en gång berätta vad det gällde. Då blev hon bekymrad och frågade om jag hörde till deras hälsocentral? Nja, sa jag, måste jag det? Jag hör ju egentligen till Harmånger, men det är ju privatiserat nuförtiden så då föredrar jag att åka till Bergsjö ... Jaha, svarade hon. Då måste du fylla i en blankett och skicka in, innan vi kan ta emot dig. Jamen, sa jag. Jo, svarade hon, annars får vi inte betalt ... Jamen, sa jag. Måste jag göra det först? Kan jag inte göra det samtidigt som jag träffar läkaren? Jaaa, det går kanske bra svarade hon. Jo, det går säkert bra att göra så.

Vad gällde saken? frågade hon sedan. Bröstsmärtor, svarade jag.

Jag berättade kort att det inte var akut, att det var tryck och att det var igår som det hade börjat. Jag hörde hur hon genast kippade efter luft, och sedan kom det: jaha, ja, jag tror att jag måste prata med läkaren då ... jag hörde hur hon försvann från telefonen. Hon kom dock snabbt tillbaka och meddelade kort att jag då borde ringa 112 och vänta på ambulans.Tack då, svarade jag.

Vi for in till akuten i egen bil, det var ju inte akut och jag mådde ju relativt bra - ville bara få reda på vad det var ... Väl på akuten fick jag ligga och vänta halva dagen. De tog visserligen snabbt hand om mig, tog blodprover, ekg och blodtrycket. Men de ville inte släppa iväg mig förrän blodproverna var tillbaka. Som tur var så var proverna bra. Inga hjärtfel syntes.

Men, vad hade hänt om jag hade varit sjukare när jag ringde hälsocentralen? Vad är det för ett samhälle vi lever i där det är viktigast att man får betalt. Inte om patienten lever eller dör. Vi är på rask väg att bli en karbonkopia av det amerikanska systemet, där den första frågan är: har du försäkring?

Vad hade hänt om jag vägrat skriva mig på en hälsocentral? Får jag ingen vård då?

Nu visar en studie från Göteborgs universitet (DN) det vi alla visste; ca 150 000 svenskar lider av kronisk huvudvärk som en direkt följd av överkonsumtion av värktabletter.

Å då tycker borgarna att det är helt OK att vi överlåter apoteksverksamhet till lekmän. Kassabiträden på ICA och Konsum anses nu vara kapabla att kunna informera och guida oss apotekskunder. Samtidigt som vi översköljs av reklam som visar hur vi kan proppa i oss medicin som godis (det är ju så ofarligt - i alla fall just vår medicin).

När vi sedan, trots vårt stora intag av receptfria mediciner, fortfarande har värk (som kanske t.o.m blivit värre) så går vi till den nya, privata hälsocentralen för att få råd. Råd som kan bli dyra för landstinget - och i förlängningen oss själva då vi ju betalar kalaset via skattsedeln - eftersom det visar sig att många privata vårdföretag ägnar sig åt att "salta" räkningarna.

Det är ju enkelt gjort när räkningen inte skickas till den som varit där. Landstinget vet ju inte hur lång tid undersökningen tog, vilka prover som gjordes och hur svårbedömt just mitt fall var ... så det är bara att salta på ...

Ser ni cirkeln slutas? Först ser läkemedelsföretagen till att vi blir kroniskt sjuka av deras tabletter. Sedan måste vi få vård på de privata hälsocentralerna ... kanske är det läkemedelsföretagen som äger dem? Indirekt eller direkt.

Istället för att ha som mål att alla ska bli friska, eller i alla fall så friska som möjligt, så ligger det i marknadens intresse att vi håller oss sjuka. I alla fall "lagom" sjuka, inte så där jättesjuka så att vi behöver riktigt hjälp - det kostar ju pengar!

I högerpartiernas värld har samhället endast EN uppgift och det är att förse marknaden med vinster. I vänsterns samhälle finns staten till för dess innevånare.

Jag skulle en gång för alla vilja slå fast att statlig och kommunal vård (och utbildning med för den delen) INTE kan utföras av privata entreprenörer med bibehållen kvalitet. Undantag finns, men då är de inte i första hand vinstdrivna.

Det första jag läste när jag gick in på DN.se var att en forskargrupp vill börja om från början när det gäller miljön och klimatet. Börja om från början - utan att diskutera vem som har mest skuld. Istället vill man fokusera på att ställa om samhället (oavsett vad klimatförändringarna beror på) och säkra alla människors rätt till energi.

Det är 14 forskare från flera olika länder som skrivit ihop ett 42 sidor långt manifest (Hartwell-dokumentet). Manifestet har tre mål för en bättre klimatpolitik.

1. Alla människor måste få sina grundläggande behov tillfredsställda. Särskilt gäller det energi.
2. Vi måste utvecklas på ett sätt som balanserar ekonomiska, sociala och ekologiska mål.
3. Vi måste säkerställa att samhället klarar av att möta de faror som nyckfulla klimatförändringar kan leda till, oavsett vad de beror på.

Ibland blir man bara uppriktigt glad - även av att läsa DN ...

Det känns ju som så självklara saker, så det är ju skönt att åtminstone 14 professorer och forskare är överens. Nu gäller det bara att politikerna vågar ta ansvar för att genomföra detta. Även om det kan svida i skinnet på en del. Men vad är det som säger att några ska ha konstbevattnade gräsmattor, jacuzzi och RUT-avdrag, medan andra inte har råd att betala elräkningen? Och det här i Sverige!

Snackar vi globalt så ser vi så klart ännu större orättvisor, men det blir liksom så stora klyftor att det är svårt att förstå. För att få överklassen att förstå klyftorna så får man hålla det på en mer pedagogisk nivå.

För dig som är intresserad av att gå i fronten för omställning av Sverige så kan jag rekommendera att kolla helasverige.se

Hela Sverige Ska Leva har "adopterat" Transition-rörelsen i Sverige och driver ett omställningsprojekt. Runt om i Sverige har det "ploppat upp" lokala omställningsgrupper som arbetar i det lilla för att ställa om sitt lokalsamhälle.

Omställning Nordanstig är lokalgruppen i Nordanstigs kommun. Om du vill vara med så är du välkommen att anmäla ditt intresse. Skicka ett mejl så lägger jag till dig på utskickslistan.

Forskarna skriver i manifestet att "en rejäl kris inte får slarvas bort" och det håller jag till fullo med på. En kris kan vara antingen slutet på något - eller en pånyttfödelse. Det hela beror på hur man ser på saker och ting. Att gå omkring och sura för att inte allt fortsätter att vara som det alltid har varit, hjälper föga. Istället är det dags att fundera kring hur vi som människor kan hjälpa vårt samhälle att gå vidare - till nästa steg. Uppåt och framåt.