Direktlänk till inlägg 1 juli 2008
Såg på TV om busstrejken och allmänhetens reaktioner. Fasligt vad folk verkar ha bråttom ... Fyra timmar för att komma på jobbet det är väl inget! Det är vardagen här på vischan. Så är det. Välkommen till verkligheten - för oss bonntölpar.
Allvarligt talat så har faktiskt de allra flesta stadsbor relativt nära till jobbet. Skaffa cykel istället för att gnälla!
När det gäller bussförarnas krav så har jag full förståelse för dem. Hur kul skulle du tycka att det var att börja jobba klockan sex på morgonen. Jobba till halv tio. Vara ledig till halv fyra och sedan jobba till sju. Inte mycket till familjeliv där inte. Du kan ju knappast vara singel med barn och jobba som busschaufför. Jag skulle vilja se dagispersonalens miner: "Jag kommer vid halv sex och lämnar Linus. Är färdig på jobbet sju, så jag hämtar honom vid halv åtta. Är det OK?"
Å andra sidan skulle jag bli förbannad om de fick igenom sina krav, med tanke på den dåliga uppslutningen som sjuksköterskorna hade vid sin strejk. Där såg vi verkligen att det är kön och inte klass som bestämmer hur stor andel solidaritet som man är värd.
Som regelbunden passagerare så är jag mest irriterad över dessa upphandlingar som innebär att jag som "kund" vart annat eller vart tredje år får finna mig i att ev. vänja mig vid nya chaufförer och nya bussbolag. Dessutom blir klagovägen onödigt lång. Chaufförerna är ju inte anställda av länsbolaget (som upphandlar trafiken och därmed är ansvarig) utan av ett privat bussföretag. Jag kan därför inte framföra mina klagomål eller idéer till de anställda som jag möter. "Det där får du prata med X-trafik om." Knappast kundorienterat som borgarna hävdar. Nä, ge busschaufförerna anställningstrygghet och oss som reser den trygghet som ett kommunalt samägt bolag skulle innebära.